Sida 356
Dessas officerare hafva ingenting deremot, ty de vilja nägot längre lorgnettera Liberté, hvars skönhet de, utan afseende pä hennes gudomliga natur, uppskatta i dess fulla värde.
Äfven Liberté är nöjd med uppehället, ty hon önskar de vackra kyrassiererna lika godt som alla andra.
Fröjd, beundran och förtjusning ä ömse sidor.
Slutligen sätter sig täget änyo i rörelse, visserligen under mycket buller oeh larm, men utan ringaste oordning.
Men när det hunnit fram till utrikesministerns rikt upplysta hotell, hejdas det af den der uppställda infanterifyrkanten och nödgas stanna.
»Hvad är det!» ropar Simon; »hvarför hindrar man oss att täga vidare?»
Fyrkanten öppnas, och en officer till häst rider fram mot vagnen.
»Félix, tag tömmarna sä länge,» befaller Simon; »jag vill tala nägra ord med den der officeren.»
Félix intager körsvennens plats, och Simon stiger ned frän vagnen.
Liberté stär lugn pä sin upphöjda ställning, synlig för alla, firad af alla.
Hennes ansigte har detta sublima uttryck som konstnären söker gifva sin madonna. Liberté har ej öga för bajonetterna, som glindra emot henne, ty hon stär pä den klara aftonstjernan, omdansad af hyllande verldar.
»Ni hör att ni ej fär passera,» ropar officeren till Simon, som stär panna mot panna med officerens häst.
»Det var märkvärdigt!» svarar Simon; »ingen har hindrat oss förut.»
»Jag ser nog det,» yttrar officeren; »men här fär ingen passera.»
»Men, monsieur, ni mätte väl se, att ni framför er har en glad folkhop utan vapen och till det mesta bestäende af qvinnor och barn ... Hade vi velat beväpna oss, sä hade det varit en lätt sak, ty i Saint-Antoine finnas vapen till öfverflöd... Var derför god och lät oss fardas vidare.»
»Nej!» svarar officeren kort; »vänd genast om, ty ingen fär passera.»
Hvita Björnens galla börjar koka, men han är för klok anförare att inläta sig i strid mot en beväpnad styrka, när han icke känner sig rustad dertill.
Källa: Project Runeberg ·