Sida 357
»Men det är rent af omöjligt att vanda bland en sådan folkskara,» anmärker med skäl Simon, tyglande sin harm.
»Angår mig ej... ni måste!» befaller befälhafvaren med oböjlig envishet.
I detsamma — och utan att man hitintills fått veta af hvem — aflossas ett gevärsskott från infanterifyrkanten.
Officeren vänder om sin häst, som börjar stegra sig, och rider hastigt tillbaka in i fyrkanten, hvilken sluter sig efter honom.
Strax derefter ser Simon, och till sin stora bestörtning, hurusom tvänne linier bajonetter sänka sig mot honom och den tallösa skaran, som gladt sorlar bakom hans rygg.
»Tusan djeflar! ... Akta er, akta er!» ropar Hvita Björnen, hukande sig ned till gatan.
»Eldl»
Simon, hvars öron tydligt uppfatta detta hemska kommandoord, griper om bulevardstenarna, liksom ville han klämma sönder dem mellan sina jättefingrar; men jättens fingrar förlamas vid dånet af den handgevärssalva som öfver hans hufvud ögonblickligen följer på kommandoordet.
O himmel 1 ...
Längst utåt hela bulevarden höjer sig mot nattliga fästet ett skri, ett jämmerskri, det rysligaste kanske som ännu skakat en stads murar.
Och de som från fönstren ha utsigt öfver bulevarden skåda en fasansfull syn.
Alla som kunna fly, fly in i närgränsande gator och gränder.
Men många kunna icke fly. Många ligga dels orörliga, dels vältrande i sitt blod, och hvad den sprittande karnevals-glädjen nyss sätt ut, skördar nu den bleka, skonslösa döden.
Den stojande bulevarden är ett grafkor nu. Facklor, som glädjen tändt, flämta som likljus deröfver.
Hvadan detta slagtande utan föregåDgen varning, detta mord utan tvingande nödvändighet?
Huru kunde en beväpnad truppstyrka gifva eld på en obeväpnad, gladt sorlande skara af män, qvinnor och barn?
Hvadan 1 — Huru! —
Simon reser sig oskadd från marken och kastar en blick på sitt åkdon, hvars begge dragare störtat.
Af de fem personer ban nyss lemnat qvar på vagnen ser han numera ingen.
Källa: Project Runeberg ·