Sida 494
DEN GAMLE SKÅDESPELAREN.
Scenisk monolog.
Uppförd första gången den 13 april 1845.
(Ridån uppgår efter en för tillfället lämplig introduktion.)
skådespelaren (står med armarne i kors, klädd i utslitna, fantastiska kläder). Som andra menskor kom jag hit till verlden; Men ingen anade, när späda barnet 1 vaggan höjde upp sin skära stämma Att denna stämma en gäng skulle ljuda 1 Thalias tempel och tjusa hopen, Som trängdes inom hennes helga murar. Snart vecklade jag mig ur tränga lindan, Som rosen vecklar sig ur knoppens fängsel, Med doftet, konstens doft, uti sin kalk, Och djerf jag flög mot himlen som en falk.
Jag kände inom mig, att jag var skapad För nägot högre än att skefbent trampa I smedjan eller uppå skräddarbordet Ta plats, tillhopaflätad som en kringla. Se, tvänne blixtar korsade hvarandra Uti mitt bröst med aldrig hämmad flamma: Den ena tragisk var, den andra komisk, Ty när jag grät, så grät jag gudatårar, Och log jag, icke var det hvardagsskratt, Som munnen min i fyrkantsform försatt.
