Bränvin och salt

lefvande fällda dom: "af jord äst du kommen, till jord skall du åter varda." Några tyckas tro, alldenstund ett läkemedel icke sätter dem i stånd att bjuda döden trots, så är det till ingen nytta att begagna det. En sådan person sade härförleden till mig: "Vet ni väl att en af edra patienter, som tog in bränvin och salt är död? och andre vilja säga: den och den är död, bränvin och salt har dödat honom — just som om enhvar, hvilken begagnade läkemedlet skulle befrias för att dö". Detta erinrar mig om en anekdot, som jag en gång hörde. — En prest sade till en allmänt bekant fyllhund; John, du lär dräpa dig sjelf med ditt supande "Nej herre" sade John, det skall jag ej. "Kände ni den och den?" "Ja" sade hans högärevördighet "jag kände honom mycket väl." "Nå väl" sade John sarkastiskt: han drack bara vatten och han är dock död!" Det är emedlertid klart, att ni icke kan göra alla till behag. En herre dog en gång, och hans vänner skyllde doktorn för att hafva tagit lifvet af honom med digitalis. "Det är inte sant" sade läkaren "ty jag gaf honom aldrig något sådant." "O!" sade vännerna som hade satt sig före att blamera doktorn — "ni dödade honom genom att underlåta att gifva honom detta medikament." Bränvin och salt kan bevara mången för en tidig död, men timmen då han skall taga afsked med denna verlden, skall dock komma en gång.

*