Bränvin och salt

rådgifvare. Den sjuke var en förmögen man, hvilken begagnade de bästa läkare stället kunde prestera; dessa förtörnades öfver att man hade användt bränvin och salt, och hotade att ej komma igen, så framt han fortfor att nyttja det. Han lofvade att icke mera bruka det, och jag tror han höll sitt löfte, ty inom ett år hade han upphört att lefva. För att dömma efter de andra, tviflar jag ej, att han äfven skulle blifvit kurerad, så framt man icke förbjudit honom att nyttja medikamentet. De fem voro fattiga, men kurerades; den sjette var rik, men dog. Skada, att hans sjukdom hade ett sådant slut, ty han lär, som det berättas, hafva varit en mycket aktningsvärd man.

Välgörande följder af läkemedlet, användt i nervösa sjukdomar. En i mitt grannskap boende dam led af nervös sjukdom, åtföljd af en nästan till vanvett gränsande mellankoli. Hvarje upptänkligt medel blef utan framgång försökt. Ehuru jag ofta hade anledning att se både henne och hennes man, och derjemte nästan var öfvertygad om, att läkemedlet skulle bota henne, sökte jag dock på intet vis öfvertala henne till att nyttja det. Slutligen antog sjukdomen en så allvarsam karakter, att jag bevekte mannen till att lofva mig, att det skulle försökas. Två eller tre gånger användt gaf sjukdomen sig, och det fagnar mig kunna berätta: att hon sedan den tiden beständigt befunnit sig väl.

Rosen. En prest i norra Frankrike har haft godheten meddela mig ett fall, som jag återgifver med hans egna ord: — "Patienten var ett fruntimmer. Då jag i fÖrrättningsväg en morgon vid