Sida 261
Åttonde boken
i44 Hermitacet.
Hertig Magnus gaf detta lakoniska svar med samma slags. leende, vi förr en gång funpit syäfva öfver hans ansigtei och som var ett gifvet tecken 9 att man icke mer behofde frukta oväder, emedan han för tillfället fann sig nog säker, att ej Lchufva nyttja sådant. Vidare samtal med riddaren skulle nu varit onödigt, men i dennes bröst föddes ett kraftigt begär till hämd *). Hertigen inkallade trenne väpnare åt hvilkas be* vakning han anförtrodde riddaren , sin långifrare. Sjelf gick han ut att gifva befallning om kiigs- ' folkeU rörelse framåt Tiveden.
♦
»wv^vvvvvvvvvvvv^/vwvvvvvvvx^vvvv^
Attokde SoK£]\«
Hvem har sagt dig» att jag ar konung Waldemar?
Ofver den stora skogen, som skiljer Wester- ^ götland och Merike| uppgick månen i blod. Han
■^J Hirtort«a omtalar horn hans hSmd frémdelet utbröt. Porse hade bekommit ett slott i pant for sin fordran. En gång bjod han hertig Magnns ti Ii gästabud på sitt Axcvalla, ocb hertigen kom. Allt tillgick gistfritt och ståtligt , men när hertigen äm« nade afresa från slottet» fSrklarade hans yftrdi det han måste qyarstanna ända tills akulden blifyit be-
■
talad. Magnus såg sig tvungen att foga anstalt dertill, och dessutom aflägga ed, att aldrig på Porsc hämnas
det ?åld han au Udit Fursten höll ord^ Herr Hugo 1
Digitized by Google
Källa: Internet Archive ·