1720, 1772, 1809

till allmän skymf och ncsa, blifva af bödeln vid kåken uppbrände.” Och delta oaktadt skrifterna förklarades vara af den eftertänkliga beskaffenhet, att de kunde lända ingenting mindre, än ”den ”fastställde Successionen till obestånd, ”samt riket till oundvikligt förderf och ”undergång.” Det fanns likväl redan den tiden en l:sta § i 5 Kap. Missger-ningsBalkeh, som stadgar lifvets förlust för ”lasteligt tal emot den, som till efterträdare i Regementet förklarad är”; men det förhöll sig med detta på samma sätt, som med den urgamU, redan be-skrifna, Svenska troheten: att det nämligen var den Monarkiska grundsatsen Lagstiftaren var trogen: den, soin han af-såg, mindre kanske till och med att skydda — ty värnet af en strafflag är otillräckligt och, tillämpadt, retar till hat och hämd — än att bereda en gärd af hyllning, genom straff bestämningen af lifvets förlust, när denna grundsats förnärmades, i dess lefvaude Representanter. Med detta och intet annat straff hade han belagt 5adana öfverträdelser, just för att icke inleda de höga individerna i frestelse, att — af sårad egenkärlek, fåfänga, inbilskhet, förhastande, eller allt hvad de menskliga svagheterna kallas, frän Fursten lika oskiljaktiga, som från undersåten