1720, 1772, 1809

et brott, som i Guds och mensklig Lag med dods-straff är belagt.

En välgerning, som allena kunde öf-vertyga Hallström, at han förolämpat den bästa, den största Konung och tillika lära honom, at hädanefter tala förnuftigt, at tacka Försynen för en Konung, som blifvit oss gifven, icke i vrede, utan i näde, at välsigna och prisa denna Konungs Visa och Kloka Regering, och dymedelst söka återfå den aktning Hallström hos livar redelig Medborgare hittils förlorat, och som icke utan mycken möda kan å-tervinnas.

Alåtte (lettn Konung G USTAF deu 7'redjes ädelmod tjäna til el öfverty-geli"if bevis därpa, a t cn Ma "li" Konung uträttar mycket mera med Näd än med stränghet, och at Store Konungar mäst fruktas, dä de minst ■nödgas straffa. ’

Sista strofen gör heder ät publicisten, som nedskrifvit den och åt Monarken, hvars organ han dervid varit; ty Dagligt Allehanda den tiden gjorde visserligen ej anspråk på namn, heder och värdighet af oppositionsblad. Deremot kan ingenting vara orimligare, än att se strafflagen anlitad, för att gömma en redan afliden re-gent undan kritiken. Stiftarne af Tryckfrihetslagen efter 1809 hafva visligen