Sida 18
om Konungens sanktion å deras beslut, så: ”att, sedan ”alla föreskrifna åtgärder blifvit fullbordade, Banko-”Fullmäktige skulle derom bos Kengl. Maj:t underd. ”anmälan göra, som ägde, efter föranledande af Rikets ”‘så väl inre som yttre ställning, att utsätta dagen, då ”utvexlingen kunde börja, utan att, i delta af seende, ”vara bunden af någon i forvåg fastställd tide-”rymd.” Grefve af Wetterstedt, som yttrade detta och med hvilken de öfriga Rådgifvarnc förenade sig, tillade sig ”vara fullkomligen öfvertygad, att Konungen ”ej allenast skulle böra, men äfven icke ogilla den medling,, Grefven här haft den äran för Ridderskapet och ”Adeln framställa.” A andra sidan uppträdde Friherre Anckarsvärd och Herr Hjerta, att med värma omfatta den konstitutionella paradoxen, att Konungen redan, i kraft af gällande Grundlag, ägde sanktionsrätt öfver Kiksens Ständers financiella beslut; ja, Anckarsvärd beklagade till och med, att Konungen så länge förbisett detta sitt prerogatif och underlåtit att begagna sig deraf. På samma sätt yrkade Friherren vid ett tillfälle, att Konungen ägde afslå statsutgifter, dem Ständerna proprio motu besluta: en sats, tänkbar, om än i alla fall orimlig och förderflig, drifven af en Minister, som ville hämma fortskridandet af samhällsutvecklingen; men en oerhörd ursinnighet, uttalad af en sig så kallande Oppositionschef, på hvars skenbara motstånd ordspråket i hela sin styrka sålunda kan lämpas: ”snålheten bedrager visheten” *). Det var endast Herr Munck af
*) Friherre Anckarsvärd yttrade t. ex. den 7 September 1829 på Riddarhuset: "Jag anser det vara min pligt att förklara , det jag tror Konungens sanktion erfordras å all myutrcglcring, som från Rikets Ständers
Källa: Project Runeberg ·