Sida 70
att se Stormästarens axlar höljda af en Konungamantel. Frimureriet har alltsedan Hertigen af Södermanland satte sig i spetsen för detsamma, varit af djupare betydenhet för Sveriges Regentslägt, än mången torde ana; och Carl XlU:s Orden, så lumpen den förefaller den oinvigde, är en vigtigare stiftelse, än man i allmänhet synes tro.
Vorden Konung, var successionen Carl en angelägenhet af underordnadt interesse, blott han derige-nom kunde göra det rådande partiet till nöjes, blott han sjelf fick ostördt bära kronan och blifva långlifvad på jorden. Det var derföre han bröt det första löfte, han i början af revolutionen gaf sin gemål, att bevara thronföljden åt sin brors sonson, så snart 1809 års Män förklarade sig deremot; derföre, han afslog Konungens af Dannemark anbud, så förmånligt för Sverige, för Norden, för Europa; derföre, han föreslog och åter förkastade ännu en Furste af Augusteuburg för att slutligen stadna vid Prinsen af Ponte Corvo, oaktadt den betänklighet, Carl sjelf med ett visst obehag yttrade det ögonblick han skulle underteckna Propositionen till Ständerna om Thronföljden, ”att han nu skrrfve kronan frän "hela sin slägt/'
Hertiginnan af Södermanland, det muntraste föremål i Gustafs muntra hof, vacker, liflig, älskvärd, o— konstlad i sitt sätt att vara, kanske utöfver hvad hennes höga rang tillstadde, var väl icke kall för äran att på sina äldre dagar varda Sveriges krönta Drottning; men var för upprigtigt införlifvad med det Konungahus, af hvilket hon i sin ålders vår blifvit en medlem, för att bidraga till eller ens önska hela familjens ofärd för misstag, hvilka blott kunde räknas cn enda till last.
Källa: Project Runeberg ·