Resa i Colombia, åren 1825 och 1826. (Sednare delen)

i3 terna i stigbygeln. Knappt liade jag, Väl upp- stigen, tagit hand. med min vän, förrän min Indianske klippare genast började färden , icke med en sakta afniätt gäng, utan med ett raskt skridande lunk, som snart försatte oss ur sig- te af både Bodegan och dess muntre Upp- synirigsman, b vilken skrattande ropade efter mig: "Cuidado Caballero! Usted olmdio el fre- no y las espuelas." — Försigtigt Ryttare! Ni har glömt betslet och sporrarne. Sedan jag således försökt huru det gick att färdas på detta besynnerliga sätt, steg jag af och började gå efter min Peon, med den fasta föresatts att icke åter sitta upp, förrän alldeles utmattad; och nu började vi klättra uppföre nästan oupphörligt. Yägen gick till det mesta brant uppåt genom trånga pass eller hål vägar—Canelones — hvilka, genom den stän- diga trampningen och vattnets nedforssande under regntiden, urgröpas allt mer och mer i den lösa rödgula leran, hvarmed de flesta af dessa berg äro beklädda. Detta gör att man som oftast passerar ställen, som äro så djupa "Och smala, att de ofvantill äro öfver- vuxne med buskar, och de nästan lodräta si- dorna knappt medgifva en karl framtränga med sin packa. Sällan gick vägen liorizontelt,