Dagny: 1890

155

Om kvinnans underordnade ställning. Öppet bref till August Strindberg från Elna Tenow. Stockholm 1890.

Det kan måhända tyckas, att det är öfverflödigt att vederlägga hr Strindberg, då han ånyo uppträder mot kvinnan samt att hans utredning af kvinnofrågan är så tillräckligt känd och så föga aktad, äfven då han griper till hvad han kallar fysiologiskt bevisade fakta, att det skulle kunna anses rent af löjligt att bevärdiga hans angrepp med ett allvarligt menadt svar. Tyvärr torde det dock icke vara så alldeles ur vägen att ännu en gång erinra om haltlösheten i hans yrkanden. ”Kvinnans underlägsenhet under mannen” har allt för länge ansetts som en obestridlig sanning, för att påståendet icke skulle ha slagit rot litet hvarstädes i samhället, och då det ännu upprepade gånger framhålles, må detta icke lemnas utan gensägelse.

Det kan ju icke nekas, att kvinnans ställning småningom förbättrats, att det t. ex. icke mera tillåtes mannen att tillegna sig hustruns enskilda arbetsförtjänst, ej heller att hon längre vägras att skaffa sig kunskaper samt till och med — ett ganska betydande, om också ej allmänt godkändt steg — att använda dessa kunskaper i det offentliga, liksom att en enka eller ett ogift fruntimmer, visst icke någon hustru, som har erforderliga inkomster, medgifves att deltaga i kommunalval —-- ingalunda i riksdagsval — och det har gått så långt, att äfven en skollärarinna tillåtits att sitta i skolråd.

Men under aila dessa ”eftergifter”, som småningom tillkämpats och tvärt emot hvad erfarenheten dagligen intygar, fortlefver den föreställningen, att kvinnan dock är ett underlägset väsen som bör intaga en underordnad ställning. Denna åsigt är icke endast hr Strindbergs, finnes icke blott hos ”kvinnofrågans” förklarade motståndare, utan äfven hos personer som i flera fall önska kvinnans frigörelse från det beroende i hvilket mannen hållit henne. De äro så bundna af gamla fördomar, att de icke lita ens på sin egen omdömesförmåga, mycket mindre på hvad erfarenheten oupphörligt lär dem. Och, märkvärdigt nog, dessa om kvinnans underlägsenhet fortfarande öfvertygade tillhöra icke blott det manliga könet, utan träffas äfven bland kvinnorna själfva.

Så länge ett sådant förhållande eger rum, torde intet bidrag till frågans utredande vara öfverflödigt, och det är därför vi anse oss böra fästa våra läsares uppmärksamhet på det lilla häfte som fru Elna Tenow nu utgifvit. Det är otvifvelaktigt kvinnan själf som i främsta rummet bör yttra sig i saken. Ingen falsk blygsamhet bör hindra henne att öppet gifva tillkänna, huru upprörd hon måste vara öfver att fortfarande