Tillbaka Read Runeberg

Dagny: 1891

Originalsida 179
Originalsida 179
Originalsida 178
Originalsida 179
178–179

Sida 179

Hvarjehanda i kvinnofrågan

164

får tjänstgöra som sommarnöje åt någon af husets söner, som blifvit ämbetsman eller grosshandlare, och kommer med fru från staden, som hvarken kan eller vill upprätthålla de gamla traditionerna. Många somrar komma de icke alls, utan ligga på ledsamma badorter eller: utländska hotell, och det vackra stället står öfvergifvet.

I bästa fall blir det boställe åt disponenten, som dock blott bebor en del af huset, medan det öfriga står möbleradt för bolagets räkning. Landtbruket är utarrenderadt, ofta trädgården med, hushållet är satt på ration af vissa kannor mjölk, grönsaker och frukt för sitt husbehof. Hästar är det ondt om, ty de behöfvas ständigt för att hämta styrelseherrar, teknici och revisorer från stationen. Många af de gamla originalen äro försvunna, och finnas de kvar, äta de ej längre vid disponentens bord utan hos inspektorn eller brukshushållerskan.

Allt är sig olikt — och all den hjärtliga svenska gästfrihet, som i de flesta disponenthus ännu råder, kan ej återställa de gamla, breda förhållandena — eller dölja den omständigheten, att denna

gamla herrgårdstyp är som en mantel, som är för vid åt de skuldror, som nu skola bära den.

Stränderna och sjön äro nog ännu lika oföränderligt vackra — när ej trakthuggning gått alltför hänsynslöst fram. Men hvem kan väl se älfdanser och höra folkvisor öfver vikar, som ligga fulla med pappersved?

Pappersveden måste finnas, det vet jag nog, och folkvisorna måste dö, liksom Balder och Freja, liksom Pan och de grekiska naturgudarna och så många andra sköna föreställningsformer dött — för att lämna plats åt det oformade nya. Det måste så vara, och vi, som lefva nu ha allraminst skäl att beklaga oss öfver att så är. Men jag undrar huru många af de yngsta, de, som blott blicka framåt och lyssna till framtidslöftena, som aldrig kännt herrgårdsromantikens verklighet eller hört de sista svaga genljuden af naturmystikens mångtusenåriga sång dallra öfver vattnen; — jag undrar huru många at dem veta, hvad det är, som försvinner med herrgårdstypen och dör med folkvisorna? — — — — — — — sr — — —

Ja, detta var ett högtidligt slut på en skämtsam början — men så kan det kännas att komma hem från kringströfvarlif och rastlös verksamhet till herrgårdslif och sommarnätter.

Clarinda.

m— 0 009-00 GS —-—

Källa: Internet Archive ·