Sida 67
Sönderborg
67
det blandade uttryck af förtviflan och broderskärlek, hvarmed han i den stilla, öde kyrkan för sista gången betraktade vännens dyrbara drag, för sista gången klappade hans bleka kind, för sista gången tryckte hans hand och derpå störtade ut ur kyrkan. Ett par timmar derefter jordades den tappre och älskvärde veteranen Morgenstjerne och 47 unga lik, deraf 27 fiendtliga. Tjugofyra unga svartklädda flickor strödde blomster på deras graf, en skön sorgmusik ledsagade jordfästningen. En oöfverskådlig mängd officerare, borgare, söldater uppfyllde kyrkogaården; alla de kringstående gräto. Pastorns tal skall ha varit vackert, men jag tillstår att jag ej hörde något deraf, ty bilden af den unge, hjeltemodige Svensken och hans trofaste vän stod beständigt för mina ögon. Hur månget vänskapsband, hur många ännu starkare och heliga band hafva icke redan blifvit knutna, och likväl förefaller det mig att döden här icke har den mörka, hemska prägel, som under hvardagliga förhållanden. Nej, döden på valplatsen, under kanonernas dån, gevärens salfvor och soldaternas hurrarop är ljus och skön, och det intryck, man förer med sig ifrån de fallnas grafvar, har icke något nedtryckande.”
—5so2>3S (G1FE00—
Källa: Internet Archive ·
