Sida 2
Förord.
Dessa idéer, framkallade af en tillfällig anledning, och nu, på åtskilligas begäran, sålunda öfverlemnade till fleras eftersinning, må utan anspråk gå ut och försöka sin lycka, som dock hvarken torde blifva hastig eller stor, då tiden troligtvis för dem ej är mogen, eller de ej ännu äro mogna för tiden. Det revolutionsfrö, de innebära, till en för kropp och själ tjenligare lefnadsordning, lärer af den gastronomiska reactionen tillräckligen motarbetas, för att åtminstone ej behöfva frukta någon brådmognad. Vi hoppas likväl, att dermed skall gå, såsom med senapskornet i Skriften: det var, när det först nedsåddes i jorden, minst af alla frön; men vexte sedan upp till ett träd, från hvars grenar sången ljöd, och i hvars skugga bodde frid och glädje. Om denna period skall af oss upplefvas eller icke: det må vi medlertid fråga oss sjelfva och hvarandra; det beror uteslutande på vår förmåga, att af egen god vilja bryta gamla vanor, som alltmer skola kännas hinderliga för medborgerlig både dygd och trefnad. Innan detta skett genom en fri medborgerlig öfverenskommelse inom de så kallade bättre samhällskretsarne, må vi ejheller fordra, att den stora hopen skall, på vår tillsägelse, för alla tider aflägga sina kärälskeliga hemseder, om den ock, till någon tid, partielt låter skräma eller lura sig; vi hafve då till denna fordran ingen rätt, och till dess genomdrifvande ingen moralisk kraft, som dock är och blifver den enda här användbara: — Hvilket var det, som egentligen skulle bevisas med dessa förflugna idéer, — om de än i öfrigt ej skulle till annat tjena, än att nödtorfteligen roa sig åt vid nästa grundeliga natt-kalas, och kanske en gång visa efterverlden (i fall de hinna dit), hvad bråk man på vår tid hade, att göra sina dar så onyttiga och ledsamma som möjligt, och göra sig sjelf äfvenså däst för mödan som slö för njutningen.
