Idéer till en blifvande förening för medborgerlig dygd och trefnad i hufvudstaden

för att sedan med något hopp om framgång kunna verka på den stora massan, som eljest hvarken tror dem eller åtlyder dem. En sådan bättre anda synes ock mer och mer vakna, fast den ej hos alla reder sig till klart medvetande. Man yppar det ej högt, och tillstår det icke ens alltid för sig sjelf, men trött är man mången gång på den eviga ringdansen af dessa mångfaldiga och dock samma viner och anrättningar, dessa omvexlande och dock så enformiga goutéer, dinéer, soupeer m. m. Man anar behofvet af något hättre, och det är som kände man sig ändå vara något mer än mage. Den är full, men hjertat är tomt; och det vill ej lyckas att fylla det, fast man ideligen fyller på: den ena med nya supar, den andra med nya soupéer.

Skole vi då med ens skjuta ifrån oss all det physiska lifvets njutning? Nej! den är vårt behof såsom menniskor, och måste blifva det, så länge vår natur ej är förvriden. Äfven ett anständigt öfverflöd skole vi ej utdömma ur lefnaden; det är vår rätt, när det förvärfvas med loflig möda och njutes på ingens bekostnad; det lyfter oss, i glada mellanstunder, ur hvardagslifvets tvång, muntrar och styrker bland mödorna, och står i nära samband både med vär själsodling och verksamhet. Vi skole ej ens bannlysa brännvinet. Oförfalskadt och icke missbrukadt, må det, såsom en verklig eller inbillad vederqveckelse, förunnas arbetaren, till dess han, möjligen bättre lärd eller försedd, vill och kan umbära det. Emedlertid skole vi ej förut bestämma hvad han tål och behöfver, eller aflocka honom löften, dem han håller som slaf, eller bryter som skälm. Hvad som för den ena är lagom, är ock för mycket för en annan, och tvärtom. Omständigheter kunna äfven här göra för samma person någongång lofligt ett öfverskridande af den vanliga portionen. Öfverlastandet allena är ett ondt, som bör förekommas, men i sammanhang med myoket annat, som är oförenligt med vårt sanna väl och värde.

Innan vi likväl gripa oss an med andras rättelse, måste vi ådagalägga håg och behof att rätta oss sjelfva. Låtom oss i sådan afsigt göra försök, att till någon del inskränka våra egna njutningar, eller rättare,