Sida 9
FÖRSTA AKTEN.
Trädgårdsmästaren. Minns Herrens ord: det är fåfängt att I bittida uppstån och sent. gån till hvila och äten Edert bröd med sorg, ty han gifver det sina vänner vid de sofva.
Salvator (studsar). Du menar — ?
Trädgårdsmästaren. Något vidare har jag icke att säga dig. Farväl.
(Går åter in i klostret och stänger porten i lås.)
(Salvator går och lägger sig bredvid hunden.)
Andra scenen.
SALVATOR. Sedan VERA.
(Nunnornas musik börjar nu öfverröstas af en annan, glad, jublande, långsamt stigande musik, som kommer från djupet af brunnen. Salvator lyfter hufvudet och lyssnar, springer slutligen upp och närmar sig brunnen samt blickar ner i den, stirrande allt mer och mer betagen )
Salvator. Hvad! Min flickas af bild i vattnet! Det är som vore det hon själf lifslefvande. (Med ett rop.) Speranza! Å, Speranza!
(Musiken stiger i allt mer jublande toner, nunnornas musik tystnar, och nu är det som om hela lustgården begyute att sjunga och jubla; det är en hymn som uppstiger från plantorna, från fåglarna, från vattnet, en stor natursvnifoui. Under detta ser man Vera långsamt uppskjuta ur brunnen.
Källa: Internet Archive ·
