Sida 10
i«> SANNINGENS VÄttAR.
Hon år naken, vattnet dryper frän hennes hår hvilket läcka henne som en mantel ned till axlonia; kring höfterna hänga hoptrasslade vattenväxter.)
Salvator.
Speranza, min prinsessa, min härskarinna, min brud ! Ändtligen återfinner jag dig, du skönaste blomma på jorden! Ja, som en blomma skjuter du upp urjordens sköte, du underbara ! Hvar kommer du ifrån, hvar har du varit sedan du försvann från din faders borg?
Vera {som med ett hopp sprungit ned på marken och med en instinktlik rörelse af fru k fan gömt sig bakom några höga plantoi , så att endast hennes hufuud ock axlar öro synliga).
Jag vet inte hvem du är och hvarför du talar så till mig. Jag heter inte Speranza utan Vera, öch jag har aldrig haft någon fader eller någon borg eller någon brudgum. Som en blomma har jag skjutit upp ur jorden, och jordens dotter är jag. Hvad vill du mig, hvem tar du mig för?
Salvator. Har man då gifvit dig en dryck som förvirrat dina sinnen eller beröfvat dig minnet? Har du glömt din Salvator, som älskar dig öfver allt på jorden och som profetiorna gifvit dig till brudgum?
Vera. Jag förstår inte ditt tal, men du behagar mig. Och gärna vill jag följa med dig hvart du går. {Tråder till hälften ut ur buskage
Källa: Internet Archive ·
