Sida 11
FÖRSTA AKTEN. I I
Salvator {visar henne tillbaka).
Nej, nej, fresta mig icke! Jag skulle icke vara dig värdig, om jag missbrukade slumpen, som fört oss tillsammans i denna ödemark. Ren och oberörd skall du återvända till din faders slott för att sedan blifva min brud på det sätt, som profetiorna föreskrifvit.
Vera.
Jag älskar dig.
Salvator.
A, du gör mig utom mig af fröjd, när du talar så. Du är det härligaste väsen, som finnes på jorden, du är skönheten, du är lyckan, du är hoppet, du är sanningen, du är allt i en person. Du är allt det högsta en man kan åtrå; att äga dig, att veta sig älskad af dig, det är mer än jordisk lycka, det är himmelen själf, som sändt dig.
Vera. Jag vet ingenting om himmelen, men jorden är så skön och du talar så vackert. Kom, låt oss vandra tillsammans.
Salvator. Men du är icke klädd. Jag vågar icke föra dig sådan till din faders borg.
Vera. Är jag icke klädd? Du sade ju att jag var skön. Är jag icke lika väl klädd som fåglarna och plantorna och alla dessa väsenden omkring mig som ej
Källa: Internet Archive ·
