Sida 12
[2 -ANNINlSENS VÄtiAK.
sjunga om annat än om kärlek. Hör du icke hvad de säga? Det första ljud, som mötte mig vid mitt intriide här var ju en kärlekshymn. Allt, allt i naturen omkring mig andas lycka, jubel. A, om jag hade trädt ensam in bland alla dessa väsenden och ej funnit min like, så skulle mitt hjärta brustit af sorg. Alen du stod där vid källans rand, du sade mig på ditt språk, detsamma som fåglarna och blommorna sade till hvarandra, du var min like, och mitt hjärta flög dig strax till mötes. Du sade att jag var skön och att du älskade mig. Jag svarade: tag mig, jag är din. Hvarför mörknar då nu din uppsyn, hvarför skjuter du mig ifrån dig, talar om att jag icke är klädd? Det är då icke sant att jag är skön? Det är då icke sant att du älskar mig? Salvator.
Å, dyra, älskade flicka, tala icke så ! Något hemlighetsfullt, obegripligt har föregått med dig, du är icke längre dig själf, icke den Speranza, jag kände och som visste att jordelifvet har plikter lika väl som fröjder och att den höga kallelse som är din, befaller dig att försaka ögonblickets njutning för ett högre lif.
Vera.
Du gör mig ängslig. Min kallelse är mig ännu så främmande — det är ännu allt så dunkelt för mig. Lämna mig inte ensam, hjälp mig, stöd mig, upplys mig.
[Räcker bedjande händerna mot Salvator, som i stark sinnesrörelse springer af och an, lar sig om hufvudet ock vrider
Källa: Internet Archive ·
