Sida 13
FÖRSTA AKTEN. I 5
sina händer. Kommer därvid att trampa på hunden, som far upp ur sömnen och börjar skälla ursinnigt på Vera.)
Salvator {störtar efter hunden). Vindsnabb ! Känner du ej längre din härskarinna ! Vill du tiga, fördömda kräk!
{Vera gömmer sig på nytt, förskrämd, bakom buskarna. Salvator slår hunden med sin vandringsstaf, så att denne nedfaller bedöfvad i gräset.)
Vera. Å, hvarför gjorde du det?
Salvator. Min hund vågar att skälla på sin egen härskarinna.
Vera.
Sin härskarinna? Men han har ju aldrig sett mig förr. Han sade bara sanningen, stackars kräk, när han vägrade att kännas vid mig. A, Salvator, jag är rädd, jag ryser. Så skall det gå också mig — man skall hata mig, man skall förfölja mig, man skall misshandla mig. {Kastar sig ned och kysser och omfamnar jorden.) O, moder jord, som födt mig, haf förbarmande med mig! Redan är himmelen förmörkad, växterna och fåglarna sjunga icke mer — och Salvator älskar mig icke mer. O, moder jord, hur skall jag våga — ensam, ensam mot alla!
{Ligger snyftande på marken, ti/1 hälften dold af det höga gräset, då i detsamma tre gamla nunnor komma ut ur klosterporten i bakgrunden. Den som går i spetsen är klostrets abbedissa och bär ett krusifix framför sig, de andra två hålla händenia framsträckta och böjda emot hvarandra samt mumla
Källa: Internet Archive ·
