Sida 175
NÄR IL SIGNOR DUCA BESÖKER SIN LANDTEGENDOM. I 75
kantiga form, glänsande silfverpopplar, oliver, persikor och ibland en lund af kastanjer sticka af mot den djupblå, ljusdruckna himmelen. Pinjernas väldiga kronor sätta sina svarta fläckar här och där på taflan, och i bakgrunden tecknar sig ljus och skiftande i violett en förtoning af Apenninerna, denna väldiga bergskedja, som drager sin skönhetslinie genom hela Italien från norr till söder.
Tåget gör ett uppehåll vid Teano, den station där man stiger af för att fara till det jämförelsevis nya, blott ett par hundra år gamla slott, där ducans familj under de sista generationerna plägat taga in vid besök på egendomen. Slottet ligger på utkanten af en liten stad på några tusen invånare, belägen på en kulle. Det är gammalmodigt utan att vara antikt, ett af dessa karakteristiska italienska hus med flera olika takytor, många terrasser, oregelbundna rum, som ofta ligga det ena en trappa högre än det andra, stora praktsalar för herrskapet, fuktiga bakrum utan sol och ljus för tjänstefolket.
Här hade La nonna (farmodern) sitt favoritsäte. Här älskade hon att spela la castellana, att om aftonen ha mottagning för småstadens honoratiores, hvilka samlades i den stora gula praktsalongen, möblerad pä gammaldags italienskt vis med stolar uppradade längs väggarna, nakna marmorgolf och mosaikbord, med hela denna kalla lyx, som nu i det moderna Italien begynner att öfverallt gifva plats för vanlig europeisk hvardagstrefnad. Den stora salongen
Källa: Internet Archive ·
