Efterlämnade skrifter

176 NÄR IL SIGNOR DUCA BESÖKER SIN LANDTBGENDOM.

var, mycket karakteristisk för tiden och landet, vid dessa mottagningar endast upplyst af ett par vaxljus vid det bord i ett hörn, där den gamla hertiginnan satt, och gästerna bjödos naturligtvis ej på en tillstymmelse till traktering.

Men den nuvarande ducan, som är ett barn af det unga Italien med instinktiv sympati för den nya tidens former, afskyr detta slags represen tantskap och har aldrig kunnat trifvas i det gamla slottets öde salar.

Vid nästa station, som ännu bär det gamla hertigdömets namn, stiga de af. De mötas vid nedstigandet af två väktare i husets livré och med långa bössor samt af den gamle förvaltaren.

Väktarna äro lönade af egendomsägaren, men utnämnda och beväpnade af staten, så att de äga offentlig myndighet att upprätthålla ordningen, att arrestera och äfven att skjuta på obehöriga, som vilja göra öfvervåld eller som olofligen intränga på egendomens område. Herrskapet tager aldrig ett steg på sina ägor, utan att vara följ dt af åtminstone en af dessa väktare, ty trakten är ännu osäker. Specielt är det den stora kastanjeskogen, som ännu sträcker sig intill det gamla kastellet å ena sidan, å andra sidan till en bergsby, där hvarenda man varit straffad för någon förbrytelse, som gör trakten osäker. Denna skog omgaf fordom kastellet på alla sidor, nu har den blifvit uthuggen af den ena generationen efter