Sida 177
NÄR IL SIGNOR DUCA BESÖKER SIN LANDTEGENDOM. I 77
den andra, och hvetefält och vingårdar ha blifvit planterade i dess ställe.
Tavernan ligger alldeles vid stationen. En tät plantering af stora Eucalyptus rundt omkring tyder på osund terräng, som man på detta sätt sökt att uttorka. Febrar gå dock alltjämt här, folkets ansiktsfärg bär spår däraf.
Tavernan själf är en rymlig gammal byggnad af detta egendomliga, fästningsaktiga utseende, som utmärker de italienska landthusen. Här är fortfarande, liksom i gamla tider, ett betydande landtvärdshus och gästgifveri, ty många stora stråkvägar mötas här, och här är därför också förlagdt karabinierernas hufvudkvarter.
Herrskapet går för att bese ladugården, som nyligen brunnit, och besluta om de nödiga reparationerna. En skara folk, tillfälliga värdshusgäster, forbönder, skjutspojkar, en herreman i trasor, en kringvandrande akrobat, kvinnfolk och barn från närliggande hus, följa alla med sydländingens vanliga nyfikenhet herrskapet i hälarna, och blanda sig i samtalet med råd och upplysningar. Då de tala om eldsvådan, råka de strax i den lifligaste sinnesrörelse, som hade den skett i natt, fast det nu redan är en hel månad sedan. Värdshusvärdens hustru kastar ifrån sig barnet, som hon har vid bröstet, och kommer inrusande i ladugården, utan att ha haft tid att draga igen klädningen. samt börjar med stora gester att beskrifva sin sinnesrörelse vid det rysliga tillfället.
12
Källa: Internet Archive ·
