Sida 178
[78 \ AK [LJ3IGN0B hit \ BBSÖKEB SIN LANDTEGENDOM.
»Signor duca, hvad ett stackars kvinnfolk måste lida. Jag låg med lillan vid bröstet och tänkte på ingenting. Gesu, Giuseppe e Maria, då ser jag flammor slå upp mot himmelen, jag känner rök. Jag far upp, jag skriker på hjälp, jag kör ut gubben. O, madonna mia. Vi kunde ju brinna inne allesammans. Och ers excellens kan tacka mig att icke hela hans egendom blifvit lagd i aska.»
Ducan får så många upprepade beskrifningar på hvad de lidit, hästarna hopträngda i ett mindre stall, så mycken halm och hö uppbränd och så vidare att han slutligen finner sig föranlåten påminna om att han icke har någon skuld i det som skett, utan de själfva, hvilka utan lof upplåtit stallarna till nattkvarter åt ett regemente förbitågande kavallerister, hvilka anstiftat olyckan.
»Ni hade åtminstone varit skyldiga anmäla det för förvaltaren.»
Då tystnar den talföra kvinnan och börjar tänka på lillan, som hela tiden visat sin missbelåtenhet med den afbrutna måltiden. Hon gör blott, i det hon går, ett sista försök att kasta skulden på andra.
»De infama soldaterna,» säger hon. »Och de hjälpte ej ens till med släckningen, emedan kaptenen hade fått order till afmarsch.»
Nu framträder den f. d. gentlemannen, som länge med oroliga gester gifvit tillkänna sin önskan att närma sig ducan.
Källa: Internet Archive ·
