Sida 181
NÄR IL SIGNOR DUCA BESÖKER SIN LANDTEGENDOM. I 8 I
»Men er madonna gör ju aldrig några underverk,» säger ducan skämtande. »H varmed bar hon förtjänt sig en ny klädning?»
»Det gör hon visst,» svarar den kvinnan, som hela tiden fört ordet. »Hon har hjälpt mig en gång ur en svår sjukdom.»
En ung skjutspojke med mössan käckt på sned och ett karakteristiskt medeltidsansikte med den stora, romerska näsan och det tätt krusiga håret, sådan som man ofta ser typen här i all sin renhet, infaller nu med affekterad öfverlägsenhet : »il signor duca har rätt, den här madonnan duger inte stort till. Natten sedan vi haft festen för henne och burit henne i procession brann ju ladugården.»
Kvinnan protesterar lifligt.
»Det är ju tvärtom henne vi ha att tacka för att icke hela huset brann ner, med allt hvad vi ägde och hade.» — »Och så blef hon väl för resten vred för att man tappat henne i marken,» insinuerar en annan.
Emellertid lofvar ducan, att om allt går väl i hans familj och han till den tiden har en arfvinge, så skall duchessan skänka madonnan en ny klädning till hennes fest nästa sommar. Och duchessan lofvar sin lilla sicilianska kammarjungfru, som står i närheten, delad mellan sin djupa andakt framför madonnan och sitt intresse att höra på allt hvad som säges, att hon skall få brodera den nya klädningen. Hon klappar händerna af glädje. Det är hennes specialitet
Källa: Internet Archive ·
