Sida 221
EN AMMAS HISTORIA. 221
Förgäfves sökte jag öfvertyga Gaterina om, att det enda hon nu kunde göra var att företaga den blott fyra timmars långa järnvägsresan hem ensam för att strax kunna lägga sitt eget barn till sitt bröst och sålunda rädda åt henne den återstod af näring, hon ännu kunde bjuda henne.
Det är omöjligt, sade hon. En hustru, som reser ensam, blir af alla ansedd som en dålig kvinna, och min man skulle inte ta emot mig, om jag kom så, han skulle sparka ut mig och slå igen dörren för mig.
Men då en dag till gått i ångestfull väntan, och bröstet gjorde mer och mer ondt, beslöt hon sig för att dock resa utan mannen, men med villkor, att vi sände en annan person med henne, en äldre hustru, som förr varit amma åt en medlem af familjen.
Hon kan då åtminstone förklara för min man, att jag ej blifvit hemskickad för att jag gjort något ondt, sade hon. Eljes törs jag rakt inte komma, ty jag vet inte hvad min man kan taga sig till med mig. Han är inte en »cristiano» (det vanliga uttrycket för människa) utan ett vilddjur.
Jag förvånades öfver detta nya sätt att framställa mannen, som hon förut alltid sagt varit god mot henne, men emellertid beslöts det nu, på hennes egen önskan, att vi skulle sända ett telegram till sindacon och bedja honom att genast afsända Antonio di Tröja till Napoli för att hämta sin hustru och att vi skulle vänta ännu ett dygn för att se hvad denna åtgärd skulle leda till.
Källa: Internet Archive ·
