Sida 222
EN A.M.M \S HISTORIA.
Midt upp i denna plågsamma väntan och spänning, som jag kanske kände lika intensivt som hon — jag ryckte till för hvarje ringning på portklockan lika mycket som hon — förnekade sig dock icke det sydländska naturbarnets lätta och skiftande lynne. Jag ser henne ännu för mig, hur hon, då vi skämtsamt yttrade, att hennes man kanske tagit sig en annan hustru, som han nu ej hade lust att lämna så plötsligt, med lekfullt, kattlikt behag, böjde ett knä på golfvet, knäppte händerna och sade: och då säger jag: Dio benedica! (Gud välsigna.) Då låter jag den nya hustrun göra allt arbete och jag sätter mig ned och kommenderar.
Men om han kanske vill att du skall göra allt arbete och hon skall kommendera, invände jag.
Nej, svarade hon nu, mycket allvarsamt. Det kan då aldrig bli tal om, ty jag är ändå alltid den lagliga husmodern.
Framemot kvällen denna dag blef hon emellertid mycket orolig. Den nya amman hade vägrat att vidare gifva ifrån sig baby till henne, ty hon fruktade att i så fall äfven hennes mjölk kunde gå tillbaka.
Hvad skall jag göra, hvad skall jag göra! Säg mig det ni, signora! utbrast den stackars Caterina. Om jag nu mister den smula mjölk jag har kvar, så att jag icke ens kan föda mitt eget barn, utan måste betala amma för det, då är det bättre jag går och kastar mig ned för balkongen strax.
Källa: Internet Archive ·
