Sida 224
2 2.\ IN Ä.MMÄ.S HISTORIA.
fattigt folk bo) med ett sjukt, nästan döende barn vid sitt bröst. i
Senare på kvällen hörde jag genom hela våningen utropet: Caterinas man är kommen. Det glada budskapet upprepades från mun till mun af tjänstepersonalen.
Jag afhöll mig från att visa mig strax, emedan jag tänkte att det var bäst att man och hustru först finge träffas ensamma, men då kom hon in till mig och bad mig gå med henne ut i försalen och taga emot mannen. Som jag fortfarande var under intrycket af hennes skildring af detta vilddjur till man, tänkte jag att hon var rädd och följde med henne.
Anblicken af mannen, som jag ej förut sett, överraskade mig på det högsta. En liten, mager, infallen gestalt med ett så gråblekt ansikte och ett så betryckt uttryck, så dåliga, slitna kläder att han långt ifrån att kunna ingifva fruktan, blott uppväckte en känsla af uppriktigt deltagande. Hans hustru i sin ljusblå, blommiga klädning med sitt spetsförkläde och spetshalsduk i kors öfver bröstet, sin guldkedja, långa öronhängen och granatfärgade bandkrans kring hufvudet, samt sin redan under sin förra amtid i Napoli förvärfvade världsvana och sin nu strålande uppsyn föreföll så öfverlägsen denna stackars utslitna jordarbetare att jag kände mig helt desorienterad.
Man och hustru utbytte intet hälsningsord, intet handslag, inte ens en blick.
Källa: Internet Archive ·
