Sida 73
FJÄRDE AKTEN. 7}
var förblindad — jag höll på att begå det förfärligaste misstag. Genom din mellankomst lärde jag känna sanningen och så blef jag förenad med min rätte brudgum. (Lutar sitt hufvud ömt mot Fortunios oxel )
Vera. Och du är lycklig?
Speranza. Å, så lycklig — så lycklig som — som hvarje kvinna måste vara när hon är förenad med den hon älskar öfver allt på jorden.
Vera. Så lätt har du kunnat glömma — så lätt gifva dig på nytt. (Går till Salvator och tutar sig mot honom.) Du är upprörd, älskade.
FORTUNIO.
Hon har aldrig förr gifvit sig — aldrig älskat förr — det var alltsammans en villa, en tom inbillning.
Salvator (skjuter Vera ifrån sig häftigt).
För Speranza är allt inbillning — inte bara det förflutna utan också det närvarande. Fortunio. Jag förstår inte den bitterhet, som talar ur dina ord — vår lycka kan inte såra dig, som själf funnit hvad du åstundat.
Salvator (omfamnar Vera). Mer — mer än all lifvets lycka har jag funnit, genom henne — mer än alla illusioner, alla fagra
Källa: Internet Archive ·
