Sida 74
BANNINGENS VÅGAR.
drömmar. Lifvets gåta har jag löst! Ni vill bringa lyckan till världen — men livad är lyckan, så länge döden ständigt hotar. Först genom mig skall ert rike blifva varaktigt på jorden — det är jag, jag som är Salvator, frälsaren, icke du, som blottar det födda lyckobarnet, som aldrig stridt och lidit och arbetat för ett mål — det är Vera, som är människosläktets välgörarinna, Vera, sanningssökerskan, icke du, vackra tjuserska, som aldrig känt ett tvifvel och som ger bort dig själf lika lätt som du ger leenden och vackra löften åt en hvar. Det är oss, mig och Vera, ni skola tacka, ni två, om lyckan verkligen blir bofast på jorden under er spira. Och hvad gör det oss så, om ni för kommande släkter alltid skola nämnas såsom lyckans stamföräldrar, då vi dock ha medvetenhet att utan oss skulle själfva prins Felix icke blifvit något annat än en vanlig dödlig.
Veka.
Jag ber dig, Salvator, du gör mig ängslig! Speranza.
Han har rätt. Och därför ha vi också kommit hit för att tacka er. Ja, inte bara det, vi ha kommit hit för att visa er, att vi ha det fullaste förtroende till er upptäckt. Inte sant, Fortunio?
Fortunio. Jo, vi ha kommit för att bedja er att göra det första experimentet på oss själfva.
Salvator {gripar. Det vilja ni verkligen?
Källa: Internet Archive ·
