Sida 87
FEMTE AKTEN. 87
stod inte först hvad det betydde,, men när jag sedan sett hur den sanningstörst, som drifvit mig fridlös omkring i världen, alltid blifvit stämplad såsom din andas barn, när jag öfver allt blifvit hånad och förföljd såsom du själf, då har jag lärt att vörda och älska dig, såsom det ädlaste och högsta. A, du som var den förste sanningssökaren, allt sanningssökandes upphof, säg mig, att jag är din dotter och att du tillåter mig att kalla dig fader.
Den gamle.
Hör, min flicka lilla, du får ursäkta om jag är liksom litet häpen öfver detta högst ovanliga uppträde. Men säg mig — den unge mannen där — din brudgum förmodar jag — delar han också dessa dina extravaganta idéer?
Vera. Ja, fader, också han har försakat allt lifvets goda blott för att söka efter sanningen. Och han har så dyrt fått plikta för att han ett ögonblick lät förblinda sig och öfvergaf tviflets för den blinda trons väg, att han nu mer än någonsin är böjd att dyrka dig.
Den gamle.
Verkligen! Ja, förlåt, men jag är så ovan vid sådan här artighet nu för tiden, ska jag säga, så att jag är rädd det kan vara något missförstånd. Det är väl säkert bara — ni tar mig väl för den, jag verkligen är, hoppas jag.
Källa: Internet Archive ·
