Sida 89
FEMTE AKTEN. 89
Den gamle. Ts! En smula diskretion. Man skall inte nämna sakerna så där vid namn. Ser du, jag har blifvit gammal och är liksom lite mer ömskinnad af mig än förr i världen. Hur det är, så tar det ändå på en till slut att bli så hatad och smädad ständigt.
Vera. Just därför vördar och älskar jag dig för att världen förföljer dig.
Salvator. Men lefver du alldeles ensam här? Hvar är ditt hof, hvar äro alla dina trogna, hvar äro alla de, som man i världen kallar onda andar och troll och häxor?
Den gamle. Ännu en gång, låt mig slippa höra alla dessa obehagliga och smaklösa öknamn. Uppriktigt sagdt är jag litet trött på hela min hofpersonal. Jag kan alla deras konster utantill, och nya tjänstsökande anmäla sig nästan aldrig numer.
Vera. Det förstår jag inte — ty tviflets anda är dock mer än någonsin tidens anda.
Den gamle. Riktigt. Men nutidens tvifvel är nog infamt att tvifla på mig och mitt rike. Vera. Du har då verkligen ett rike?
Källa: Internet Archive ·
