Sida 4
på mig, som satt midt för densamma och stötte kanel till den hvita mägtiga aftonrätten. E. helsade kort och vände genast om, men stannade utanför dörren, hvilken han höll en tumsbredd öppen, och såg på mig. Sedan, när han hördes komma i förstugan, skyndade jag ur köket, om ock blott för att dölja mig i skafferiet.
”En tid derefter var all annan inqvartering borta, och han ensam qvar. Då fick jag flytta upp på ett rum, hvars dörr han skulle passera i nedgåendet för trappan. En gång hörde jag honom komma och stanna något utanför. När han var gången, undersökte jag dörren, och fann att den stod litet öppen. Sedan blef hon med omsorg stängd.
”Längre fram på hösten ville min fosterfader hafva ut en fordran hos Krigskommissariatet, och visste ej hvem han skulle söka derom; man rådde honom att vända sig till sin gäst, dess sekreterare. Detta skedde, och föranledde ett besök af den sistnämnde. Värden var icke hemma, frun bad honom sitta ned, och jag befann mig i rummet med handarbete, samt var högst nyfiken att på nära håll få se — hans mössa. Den var nämligen elegant broderad med guld; en flicka af mina bekanta hade sagt att mönstret på detta broderi skulle passa till en kollerett, och jag ville nu se, för att sedan kunna rita utaf det ur minnet. Men när jag ville se på mössan, voro hans ögon, försedda med sina två glas, fästade på mig. Han slog då väl ner dem nästan lika blygt som jag; men mönstret blef mig icke tydligt den gången. Vid afskedet kom han ganska nära — för att kyssa först fruns hand och sedan min; sådant var väl icke så ovanligt den tiden, men hade dock här sin betydelse. Man hade först ansett honom både för förnäm och högmodig att umgås med värdfolket; nu visade han sig både fjenstaktig och höflig. Kort derpå blef en bjudning i huset, föranledd af några bekanta landtboers besök i staden. Som ett tacksamhetsbevis för den tjenst E. gjort med anskaffandet af den nämnda liqviden, bjöds äfven han. Han dansade ej, men då lekar sedan börjades, ville han vara med, och införde äfven nya från sin hemort. Detta var något ovanligt och tillfälligt, ty han hade eljest i hela sitt väsen något blygt, och var af sin stora närsynthet i allmänhet något litet hvad man kallar tafatt.
Källa: Project Runeberg ·