En läkare

För några veckor sedan kom jag att besöka den anatomiska institutionen i Uppsala. I ett af rummen, bland preparat af kalkhvita skelettdelar och af hjärnor i sprit, begagnade jag tillfället att bläddra igenom katalogen öfver dissekanterna från åren 1860—63. Bland namn på många framstående läkare föllo mina ögon på namnen Ernst Otto Theodor Westerlund och Johan Anton Waldenström. Därvid fördes mig i minnet hvad jag hört om deras vänskap. Men därjämte erinrades jag också om ett ord, som citerats efter ingen mindre medicinsk auktoritet än anatomivaktmästaren, samme man som, nu silfverhårig, visade mig omkring i denna vetenskapens rustkammare. De där två, så skulle han ha yttrat, då han såg deras trägna arbete, de där två, dem får jag nog heder af. Den nu lefvande af de två har berättat mig, huru de icke sällan arbetade sent på kvällarne vid eldsljus. En natt, då flitens lampa kastade sitt ganska dunkla sken öfver anatomisalen, hörde de ett buller från likkällaren därunder: luckorna lyfta sig långsamt, en mörk vålnad reser sig upp ur golfvet, och upp stiger — anatomidrängen! Det var då icke värre än så. Drängen hade varit sent ute, blifvit utestängd och icke haft annan utväg att komma in i huset och upp till sig än genom källaren.

Det säges af studiekamrater, att doktor Westerlund vid denna tid, hvad intelligens beträffar, ansågs vara som folk är mest, men energisk, med kraft i viljan och med en ovanlig arbetsförmåga.

När så kriget bröt ut mellan Danmark och Tyskland och den preussiska örnen slog sin klo i vårt blödande grannland, greps den unge Westerlund af entusiasm vid tanken på att kunna bistå de sårade danska bröderna. Måhända var det gamle professor Glas som hos honom väckte första tanken härpå. Säkert är att det var farbror Glas, såsom vi Uppsala-pojkar kallade den varmhjärtade gamle, som ingaf hans reskamrat, en annan ung läkare, Ivar Svensson, numera öfverkirurg vid Sabbatsbergs sjukhus, tanken att såsom frivillig militärläkare ställa sig till den danska härens förfogande. I Danmark skildes de båda vännerna åt. Westerlund, som bland annat en tid var biträde åt kirurgen professor Studsgaard, var med på Als, den lilla ön utanför Slesvigs ostkust,