Sida 20
Ernst Westerlund
är fallet, bildar underlaget för en stor, i det tysta sig döljande välgörenhet.
Genom ständigt fortsatta studier bemödade sig den nye stadsläkaren att äfven i böckerna och tidskrifterna följa med vetenskapens utveckling, en vana, som han hållit uppe äfven under senare tiders rastlöst jäktade lif. Efter några år greps han af lust att äfven i utlandet vidga sina insikter på medicinens fält. Han erhöll ett stipendium och begaf sig (1872) till Wien och Paris. I Frankrikes hufvudstad studerade han särskildt under den bekante kirurgen Jules Péan.
Efter hans hemkomst vidgade sig hastigt kretsen af patienter. Förut hade den hufvudsakligen utgjorts af sjuka från staden och kringliggande nejd. Nu växte ryktet, liksom ringarna vidgas kring stenen, som kastas i vattnet. Det är redan sexton, sjutton år sedan åtgörande tecken förebådade det allenastående förtroende, som skulle komma honom till del öfver allt Sveriges land och långt därutanför.
*
Läkarens ryktbarhet liknar ofta en planta, som hastigt skjuter upp, har en kort blomstring och sedan vissnar. I fråga om doktor Westerlund gäller detta icke. Hans anseende har tvärtom under alla dessa år varit i ständigt stigande. Efter en snart trettioårig praktik har hans rykte under de senaste tio åren blifvit ej blott svenskt, utan skandinaviskt, ja äfven i en vidsträcktare mening internationell.
Långsammast har hans anseende mognat bland hans egna yrkesbröder. Delvis har väl detta berott därpå, att hans omfattande medicinska insikter i så långt öfvervägande grad äro frukter af lifvets, ej så mycket af böckernas skola. Äfven när det gäller en så praktisk verksamhet som läkarens, ha studerkammarens lärde stundom en sällsam uppfattning om vetenskaplighet. Det är icke så synnerligen många är sedan jag hörde berättas om ett ganska belysande samtal emellan en yngre medicinsk professor och en gammal pensionerad veteran i läkarepraktiken — om jag ej misstager mig, seniorn bland då lefvande
Källa: Project Runeberg ·
