Om den etiska seden

Efter denna förberedande framställning hafva vi nu att öfvergå till frågan om den etiska seden. Den första frågan, som framställer sig, är då den, om det inom det etiska området finnes någon form, som rätteligen kan betecknas såsom etisk sed. Med ledning af den föregående utredningen kan man lätt finna, att sedligheten förutsätter det sinnliga själslifvets utbildning till en viss grad af medvetenhet och frihet. Vidare är det klart, att den sinnliga seden är en af de former, i hvilka detta förutsatta själslif framträder, och att seden såsom sinnlig följaktligen är en nödvändig förutsättning för sedligheten. Men för att besvara frågan, om det finnes en i egentlig mening etisk sed, och i sådant fall utreda, hvad denna är, behöfves en framställning af några hufvudbestämningar hos sedligheten.

Vi fästa oss då till en början vid den sedliga karakteren, sedelagen och det sedligt goda eller det högsta goda. Då sedligheten fattad såsom sinnlig förnuftighet betraktas såsom en verksamhet, visar hon sig vara en ändamålsenlig, fri och förnuftig verksamhet, som till material har sinnligheten. Såsom ändamålsenlig och medveten (medveten måste hon vara för att kunna vara fri) hänvisar hon på menniskan såsom förmåga och på denna förmåga såsom verksamhetens grund, lag och ändamål. Såsom fri eller praktisk hänvisar den sedliga verksamheten på viljan och såsom förnuftig på menniskans förnuftiga vilja. Såsom omedelbart verkande på sinnligheten hänvisar hon på den sedliga viljan. Det är således menniskans sedliga vilja, som är den förmåga, i hvilken den sedliga verksamheten har sin grund, sin lag och sitt ändamål. Deraf följer att grunden, lagen och ändamålet äro den sedliga viljan sjelf och i henne oskiljaktigt förenade med hvarandra. De äro hennes grundformer nämligen den sedliga karakteren, sedelagen och det högsta goda. Den sedliga karakteren är den sedliga viljan såsom egande förnuftet eller sedlighetens ide till sin högsta bestämningsgrund och konstant väljande med denna högsta bestämningsgrund öfverenstämmande bestämningsgrunder. Sedelagen är den sedliga viljan såsom den i och för sig konstanta och nödvändiga bestämdhet hos menniskans fria vilja, som reglerar och bestämmer det hos henne vexlande och tillfälliga och dermed bestämmer henne i det hela. Det högsta goda är den sedliga viljan såsom ett förnuftigt helt eller en