Om den etiska seden

ändamål, men det oaktadt hafva äfven dvn sinnliga seden och hennes gemensamhet väsentlig betydelse för detta lif. Man kan lätt finna detta, om man tager i betraktande de seder, som utan att vara etiska, skilja ett civiliseradt folk frän ett ociviliseradt. Hos båda finnes visserligen en blandning af goda och dåliga seder, men hos det civiliserade folket upptäcker man lätt en mångfald af ändamål, som äro till allmänt gagn och kräfva seder, som befordra dem och derigenom visa sig vara goda. Men det är icke möjligt att beteckna alla dessa seder såsom blotta vanor. Den allmänna karakteren af de seder, som erfordras för civilisationens tillkomst och i sin ordning befordras af civilisationen, är humanitet. Humanitet kan fattas såsom en etisk bestämning, men hon kan ock hänföras till den modererade form af sinnlig karakter och sinnlig sed, som åsyftar och befordrar de gagneliga sinnliga ändamålens eller intressenas jemnvigt och relativa samstämmighet. Humaniteten får då betydelsen af moderation, och denna kan specificeras i mänga former t. ex. foglighet och mildhet. Men fastän dessa icke hafva någon afgjordt etisk betydelse, utan med skäl kunna hänföras till de sinnligt goda sederna, så länge de icke äro närmare bestämda, kunna de icke betraktas såsom blotta vanor.

Såsom en högre form för mensklig viljeverksamhet har seden vanan till sin förutsättning. Den lägre ordning och det mindre väsentliga sammanhang, som i det menskliga själslifvet komma till stånd genom hela mångfalden af vanor och i någon mån gestalta sig till ett helt, är den verkningskrets, inom hvilken seden framträder och gör sig märkbar genom ombildning af den gifna formen till öfverensstämmelse med en högre. Man kan tydligen äfven säga, att det är menniskan, som genom sin viljeverksamhet utvecklar den högre formen och derefter ordnar den lägre samt sluter tillsammans det lägre med det högre till ett organiskt helt, hvilket då blifver seden. Då vanan sålunda på visst sätt upptages i seden, upptages äfven det med vanan förbundna instinktmässiga lifvet, och seden får derigenom organisk form. Då å andra sidan seden ombildar vanan och denna ombildar det instinktmässiga, och då ombildningen visar, att det ombildande har någon magt öfver det ombildade, följer deraf att i seden ligger en magt öfver vanan och dermed äfven öfver det instinktmässiga.