Om den etiska seden

inom sinnlighetens område de särskilda sederna icke så organiserade, att de äro fullt samstämmiga och fria från motsats. Motsatser höra till all sinnlighet, och det sinnliga själslifvet kan utbildas så, att motsatserna mycket skarpt framträda. Men det kan äfven utbildas till en moderation, i hvilken den relativa samstämmigheten och organiska bestämdheten kommer till en viss fulländning. Med denna högre organisation sammanhänger dels att motsättningen mellan goda och dåliga seder blifver skarpare, dels att sedens betydelse för det menskliga samhällslifvet blifver djupare.

Skärpningen i motsatsen mellan goda och dåliga seder visar sig deri, att sedernas godhet och dålighet bestämmes från något högre synpunkter än vanornas. Märkbarast är detta, då man skiljer mellan rena och orena seder. Man kan taga dessa motsatta seder i moralisk eller etisk bemärkelse, men man kan äfven fatta dem såsom motsatta former af sinnlig sed. Äfven den sinnliga naturen har sin renhet. Men äfven om man vid sedens renhet uteslutande fäster betydelsen af moralisk renhet, finner man, att seden står närmare intill det moraliska lifvets område än vanan. Detta visar sig deraf, att seden, men icke vanan, kan beteckna både en sinnlig och en förnuftig verksamhetsform. Äfven i andra motsättningar röjer sig den högre synpunkten. Så t. ex. när man mot hvarandra ställer stränga och slappa seder, hvilket icke behöfver hänvisa på någon moralisk motsättning, men väl på en högre synpunkt för bedömandet, än den, som vanligen tjenar till bedömandet af olika vanor. Om man hänför sederna till vissa ändamål och bedömer dem efter ändamålens beskaffenhet och följaktligen betraktar den sed såsom god, som befordrar ett godt ändamål, och den såsom dålig, som motverkar ett godt ändamål, men befordrar ett ondt eller dåligt, så följer af den i högre mått organiska bildning, som tillkommer seden jemförd med vanan, att de olika ändamålen och dermed äfven de olika sederna måste vara af mera väsentlig betydelse för det menskliga lifvet än de olika vanorna och deras ändamål.

Det sistnämnda förhållandet visar sig tydligt, då man tager i betraktande det menskliga samhällslifvet och sedens betydelse för detta. Visserligen är det omöjligt, att ett menskligt samhällslif kan komma till stånd utan förnuftiga bestämningsgrunder och