Om den etiska seden

först deri, att man alldeles icke säger djuren hafva seder icke heller om menniskor säger, att de hafva seder förr än de kommit till en viss högre grad af utbildning. Sålunda förutsätter seden en viss högre grad af afsigtlighet och planmässighet, äfven då man sträcker sedens betydelse så långt nedåt, som språkbruket möjligen kan medgifva. I vissa sammanställningar kan väl seden få en lägre betydelse än den vanliga, såsom då man talar om seder och bruk, om plägseder och om sedvänja, men häri ligger ingen anledning att neddraga betydelsen af sed för sig tagen. Lika litet finnes någon sådan anledning i den lägre betydelse som en motsats mot goda seder nämligen oseder fått i språkbruket.

Det är dock icke blott genom den högre graden af afsigtlighet, som seden skiljes från vanan. Vanan kan tydligen höjas till högre och högre afsigtlighet, men det är icke gifvet, att hon derigenom kommer att erkännas såsom sed. Det fordras äfven af seden, att hon i högre grad än blotta vanan skall ega betydelse för menniskans själslif. Så må t. ex. vissa vanor rörande diet och klädedrägt höjas till mycket bestämd afsigtlighet och beräkning, men till en menniskas seder räknas de likväl icke. Till en persons seder räknas vanligen endast sådana verksamhetssätt, som konstituera hans uppförande eller förhållande. Häraf följer att, fastän både seden och vanan tillkommit och bibehållas genom fri verksamhet och närma sig till den instinktmässiga verksamhetens omedelbara naturbestämdhet, så har dock för seden friheten och den dermed sammanhängande medvetenheten en vida större betydelse än för vanan. Vanan kan vara långt mera passiv än seden. Seden har ett intimare samband med det tänkesätt och det handlingssätt, hvarigenom hon kommit till stånd. Hon framträder såsom ett menskligt lefnadssätt och närmar sig såsom sådant till den omedelbarhet och obrutna kontinuitet i lifsverksamheten, som tillhör det instinktmässiga lifvet, men är likväl väsentligt bestämd af tänkesättet och handlingssättet och oskiljaktigt förenad med dem.

Deraf, att seden har den nu angifna karakteren af menskligt lefnadssätt, följer att hon är i högre grad organisk än vanan. Derföre stå ock de särskilda sederna i ett mera organiskt sammanhang med hvarandra än de särskilda vanorna. Likväl äro