Om den etiska seden

deri, att vissa verksamhetsmomenter äro förenade till ett sammanhängande helt i hvarje af vana framgående verksamhet, dels deri, att det af vanan framkallade upprepandet af samma verksamhetssätt medför ett sammanhang mellan verksamheten i föregående och efterföljande tider. Härtill kommer att den med vanan följande ökade färdigheten och lättheten att verka på ett visst sätt har med sig en ökad magt att i verksamheten upptaga en större mängd af verksamhetsmomenter och derigenom vinna både ett rikare innehåll och en vidare omfattning i sin verksamhet. Slutligen har vanan betydelse för den menskliga bildningen derigenom, att hon innebär en sammanslutning emellan högre och lägre former af menskligt lif. Hon gör det derigenom, att hon hos det högre, den mera fria och afsigtliga verksamheten utvecklar den sida, hvarigenom denna visar sin samhörighet och samstämmighet med det mera omedelbara och oreflekterade hos menniskan. Det är genom denna det lägres och det högres samhörighet, som menniskan är ett organiskt väsende. Det är ock genom utveckling af det lägre och det högre i deras sammanhang och icke i det högres afskildhet från det lägre, som bildningen äfven inom sinnlighetens område undgår ensidighet och får karakteren af rätt mensklighet.

Det återstår att fästa uppmärksamheten vid vanans möjliga gemensamhet för flere menniskor. I det menskliga samlifvet framträder på mångfaldigt sätt gemensamheten mellan menniskorna. Den yttre omgifningens gemensamhet manar till samverkan. Den naturliga samkänslan gör ömsesidigt meddelande till ett behof. Sträfvandet efter högre bildning kan icke nå sitt mål utan mångsidig vexelverkan. Förhållandet mellan de olika äldre och yngre generationerna framkallar behofvet af uppfostran och undervisning. Det menskliga samhället bildar en högre omgifning, i hvilken menniskan såsom samhällsmedlem lefver och verkar tillsammans med andra samhällsmedlemmar. I all denna gemensamhet ligga anledningar till utbildning af gemensamma vanor, och äfven i alla dessa förhållanden gäller det, att det icke finnes någon bildbarhet, der icke några vanor kunna införas.

Det är klart, att hvad som blifvit anfördt om vanan också har sin tillämplighet på seden, om ock med några modifikationer. Seden visar sig vara en högre form än vanan. Detta röjer sig