Om den etiska seden

instinktens oreflekterade och omedelbara naturbestämdhet, så förlorar hon dock aldrig karakteren af ett genom fri verksamhet tillkommet och bibehållet verksamhetssätt.

För uppkomsten af en vana fordras orientering inom det yttre, som utgör den fria verksamhetens sfer, samt öfning till färdighet i det verksamhetssätt, som skall få formen af vana. Genom båda i förening vinnes den färdighet, som är nödvändig för verksamhetssättets relativa sjelffallenhet. Med den sålunda gifna naturenligheten följer den känsla af tillfredsställelse, som är följden deraf, att genom verksamheten den menskliga naturens behof blifva tillfredsställda i något hänseende. Vidare visar sig vanans naturenlighet i hennes magt. Hon kan till en viss grad modifiera de menskliga behofven genom deras inskränkning eller genom deras bindande vid en viss ordning. Man kan vänja sig vid återhållsamhet och vid vissa tider t. ex. för hvila och arbete eller för födoämnens intagande. Men vanans magt visar sig äfven deri, att hon kan framkalla behof, nämligen behof af det verksamhetssätt, vid hvilket man vant sig. Till vanans naturenlighet hör ock den växtkraft, som finnes hos henne. Om hon icke hämmas i sin fortgång, så utbreder hon sig inom ett vidare område och alstrar hon nya vanor. Sålunda tillväxer på grund af benägenheten för ett genom vana bestämdt lefnadssätt det lifsområde, öfver hvilket vanan utöfvar sitt mer eller mindre stränga herrevälde.

Det i vanan liggande närmandet till naturens omedelbarhet är icke tänkbart utan naturenlighet hos vanan. Men hennes naturenlighet kan vara en öfverensstämmelse med något moment i den menskliga naturen utan att vara förenlig med denna natur i det hela. Derför kan det finnas en skilnad mellan goda vanor och dåliga. De dåliga kunna vara hvad man kallar ovanor, men de kunna ock ha en större betydelse, då de äro vanor vid något, som ur någon viss synpunkt kan vara begärligt, men för den menskliga naturen i det hela är förderfligt eller åtminstone i någon mån skadligt.

Utan att kunna vänja sig vid ett visst verksamhetssätt skulle menniskan icke hafva någon bildbarhet. Den kontinuitet i verksamheten, som ligger i vanan, är en nödvändig förutsättning för all mensklig bildning. Denna kontinuitet består dels