Om den etiska seden

verksamheten den sjelffallenhet eller spontaneitet, som utmärker naturen. Vanan är sålunda oumbärlig för sedens utbildning. Khuru vanan och seden stå hvarandra nära, äro de dock icke identiska, och derför hafva vi att betrakta vanan såsom en förutsättning för seden. Derför hafva vi att framställa några af de hufvudbestämningar, som tillkomma vanan.

I likhet med seden är vanan ett konstant verksamhetssätt inom något lifsområde. Endast lefvande varelser kunna hafva vanor. Närmare bestämdt är det endast hos lefvande varelser med en i någon mon fri verksamhet, som vanor finnas. Den lägsta formen af fri verksamhet är den instinktmässiga. Den varelse, som har instinkt, framträder såsom verkande med en viss frihet inom det yttre. Å andra sidan visar han sig såsom naturbestämd i sitt inre, då han jemföres med den fritt väljande menniskan. Hos menniskan sjelf kan derför instinkten betecknas såsom hennes natur i motsats mot hennes begärförmåga och vilja, hos hvilka det alltid finnes någon magt till val. Nu kan visserligen en instinktmässig verksamhet hos ett djur eller en menniska genom att upprepas öfvergå till vana, men företrädesvis brukar man tala om vanor såsom befintliga hos menniskor, som uppnått en högre grad af frihet och dermed följande afsigtlighet och planmässighet i sitt lif. I denna inskränktare betydelse fattad förutsätter vanan den instinktmässiga verksamheten. Utan den i instinkten gifna samhörigheten mellan menniskans många innehållsbestämningar skulle hennes fria verksamhet icke kunna medföra den kontinuitet, som fordras för konstituerandet af en vana. Instinkten är sålunda den menskliga natur, ur hvilken den fria verksamhet, som kan formas till vana, framgår och utvecklas. Instinktens naturbestämdhet visar sig i den instinktmässiga verksamhetens spontaneitet eller sjelffallenhet, Den fria och afsigtliga verksamheten kommer till stånd genom frigörelse från naturbestämdheten i några momenter och genom den magt öfver sina bestämningar, som den frigjorda menniskan eger. Men vanan innebär i viss mening en återgång till naturen. Derför säges ock vanan vara den andra naturen. Denna vanans naturenlighet röjer sig i den relativa sjelffallenhet eller spontaneitet, som är utmärkande för det i vanan liggande verksamhetssättet. Men huru mycket än vanan må närma sig till