Om den etiska seden

under fortgången och intill slutet har hon i det hela och i hvarje sitt moment alltjemt sin fullständiga formbestämdhet genom alla de tre grundformerna dygden, pligten och opus morale. Alla momenterna hafva grunden till sin artbestämdhet i den sedliga karakteren, till sin följdriktighet i sedelagen och till sin godhet i det högsta goda.

En annan hufvudbestämning hos sedligheten, som vi hafva att taga i betraktande, är hennes form af potentialitet. Utan potentialitet kan hon icke vara, dä hon framträder i och genom en utveckling. I sin potentiela form är menniskans praktiska förmåga instinkt. Vi hafva i det föregående framhållit, att instinkten är den menskliga natur, ur hvilken den fria verksamhet, som kan formas till vana, framgår och utvecklas. Visserligen finnes äfven hos begärförmågan en viss grad af potentialitet, men såsom en högre utvecklingsform förutsätter hon instinkten såsom den mest potentiela formen af den praktiska förmågan. Instinkten är sålunda den potentiela form, som utgör utgångspunkten för all utveckling i menniskans praktiska lif. Om nu menniskans instinkt hörde endast till hennes sinnlighet, skulle hon icke hafva något annat praktiskt lifsinnehåll än det sinnliga. Hennes sedlighet kunde då blott vara en högre form eller möjligen den högsta formen af hennes sinnliga praktiska lif. Sedlighetens uppkomst blefve under denna förutsättning sådan som dygdens enligt Aristoteles' med Zellers ofvan anförda ord framställda åsigt. Hon skulle nemligen uppkomma genom öfning bestående i fortsatt fri eller dygdig verksamhet. Hon skulle ock blifva, hvad hon enligt samma åsigt blef, nämligen en genom fri verksamhet förvärfvad vana, och likaså skulle den fulländade sedligheten finnas endast der friheten sjelf hade öfvergått till natur. Om man fäster sig uteslutande vid denna formela sida af Aristoteles' lära om dygden och sedligheten och lemnar åsido hvad hon för öfrigt äfven enligt Zellers framställning kan innehålla, visar sig sedligheten endast vara en genom vana fixerad högre form för det till sitt innehåll sinnliga praktiska lifvet. Denna högre form är formen af frihet, och frihetens öfvergång till natur består i det närmande till omedelbarhet eller sjelffallenhet och naturenlighet, som vi funnit hos den fria verksamhet, som får formen af vana eller sed. Äfven om man tager i