Om den etiska seden

betraktande den högre syftning, som ligger deri, att det etiska vetandet skall vara den naturliga frukten af dygden, är dock icke derigenom något annat innehåll i vetandet än det sinnliga uppvisadt.

Instinkten kan dock icke vara blott den rent sinnliga sidan af den sinnligt förnuftiga menniskan. Ar menniskan till sitt begrepp ett sinnligt förnuftigt väsende, så måste äfven hennes instinkt vara sinnligt förnuftig, icke uteslutande sinnlig. Att så är visar sig deraf, att det hos menniskan finnes instinktmässiga yttringar eller funktioner, som omedelbart tillhöra hennes personliga lif. Sådana funktioner pläga hänföras till den förnuftiga praktiska känslan eller förnuftsinstinkten. Hvad sedligheten särskildt angår betecknas den i henne liggande förnuftsinstinkten med benämningen moralisk känsla i vidsträckt bemärkelse. Tillvaron af en sådan känsla röjer sig vid den sedliga karakterens val af bestämningsgrunder, som öfverensstämma med förnuftet, enär detta val icke kan företagas blott med ledning af förståndet, utan behöfver ledning äfven af en känsla, hvilken för att kunna gifva sådan ledning måste vara en känsla af ett förnuftigt innehåll, som tjenar till bestämningsgrund vid valet. Denna ledande känsla eller instinkt är då en sida af sjelfva den sedliga karakteren. På samma sätt visar sig behofvet af samvetets ledning i fråga om det rätta handlingssättet. Samvetet är ock en sida af den sedliga viljan såsom sedelag. Äfven den känsla af tillfredsställelse eller lycksalighet, som åtföljer opus morale, måste omedelbart hänföras till menniskans personliga lif och fattas såsom en sida af den sedliga viljan såsom menniskans högsta goda. Sådana lifsyttringar som aktning, lydaktighet och kärlek äro tydligen i eminent mening omedelbart personliga och praktiska, men i dem ligger en praktisk känsla, utan hvilken de icke kunna vara till. I det sedliga lifvet äro de i sin känsloform väsentliga momenter. Men häraf följer icke blott, att den menskliga instinkten måste vara sinnligt förnuftig, utan äfven att det lika väl måste finnas instinkter, som hafva förnuftigheten till sin hufvudbestämning, som det finnes instinkter, som hafva sinligheten till sin hufvudbestämning. De förra kallas efter sin hufvudbestämning förnuftiga och utgöra organiska momenter i förnuftsinstinkten.