Om den etiska seden

Om det hos menniskan finnes en förnuftsinstinkt, är denna hennes sedliga viljas potentiela form och utgångspunkten för hela utvecklingen i hennes sedliga lif. Men med denna utgångspunkt kan sedligheten icke uppkomma genom öfning och vana. Menniskan vaknar till aktuelt menskligt lif genom en sjelfutveckling, som har sin grund i hennes väsende, men tydligen icke är på något sätt gifven genom hennes vilja och bemödande. Till en början är hennes aktuela lif sinnligt och genom öfning och vana kan hon vinna och upprätthålla en viss ordning i sitt sinnliga lif. Men genom öfning och vana i det sinnliga lifvet, ändrar hon icke dettas karakter af sinnlighet. Äfven om man antager henne genom öfning och vana kunna gifva sitt sinnliga lif en hög grad af formel utbildning, har hon dock icke dermed kommit utöfver sin sinnlighet. Likasom hon vaknar till det aktuelt menskliga sinnliga lifvet, måste hon äfven vakna till det aktuelt förnuftiga lifvet. Äfven detta uppvaknande kommer till genom en sjelfutveckling, som har sin grund i hennes väsende, men icke är gifven genom någon hennes egen vilja och afsigt. Det är det förnuftiga innehållet hos henne, som kommer till utveckling hos henne genom den utvecklingskraft, som är ursprunglig både hos henne sjelf som person och hos hennes personliga innehåll. Förklarlig är denna utvecklingskraft endast genom antagandet, att hon såsom person och i sitt personliga innehåll är bestämd af andra personliga väsenden och ytterst af Gud såsom den oändliga personligheten och all ändlig personlighets grund. I den utvecklingskraft, som genom denna hennes bestämdhet tillhör hennes ursprungliga väsende, har man att söka grunden icke blott till det förnuftiga lifvets framträdande i och för henne, utan äfven till hennes formelt personliga lifs uppvaknande hos henne och öfverhufvud till allt hennes aktuela lif. Vid uppvaknandet till det förnuftiga eller reelt personliga lifvet börjar menniskan känna lifsyttringar, som i sig innebära något, som går utöfver hennes sinnlighet. Det är ett nytt lifs innehåll, som uppgår för hennes medvetande och gifver en maning åt hennes vilja. Men det är icke blott vid uppvaknandet till det förnuftiga lifvet, som en af menniskans egen vilja och afsigtliga verksamhet oberoende sjelfutveckling eger rum. En sådan sjelfutveckling fortgår genom hela det menskliga lifvet