Om den etiska seden

och ar ett nödvändigt vilkor för lifvets tillväxt. Men när det förnuftiga lifvet kommit till aktualitet hos menniskan, kan hon genom sin medvetenhet och frihet inom vissa gränser leda sin egen utveckling och gifva denna en viss riktning. Det är genom magten till val mellan olika bestämningsgrunder, som hon kan bestämma sig för olika lifsriktningar. Det djupast ingripande bland alla val är valet mellan sinnligheten och förnuftet, när dessa framträdt såsom motsatta bestämningsgrunder för menniskans vilja. Det är genom omvändelse från sinnligt lif till förnuftigt, som sedligheten uppkommer. Genom fortsatt sedligt lif kan sedligheten utbildas till högre grad af renhet och till rikare innehåll och vidsträcktare omfattning, men alltjemt är förnuftsinstinkten den förnuftiga natur, ur hvilken sedligheten utvecklas och alltjemt fortgår den oreflekterade sjelfutvecklingen. Utan denna sjelfutvecklingsform finnes det icke något menskligt lif.

Efter hvad som nu blifvit anfördt om det sedliga lifvets utveckling ur instinkten och om den sida hos detsamma, som vi betecknat såsom dess oreflekterade sjelfutveckling, kan man lätt finna, att den form af praktiskt lif, som röjer sig i seden, icke kan vara främmande för sedligheten. Det kan äfven lätt inses, att den frihetsgrad, som kan tillerkännas seden, icke är för låg för det sedliga lifvet. Detta framgår nemligen deraf, att det sedliga lifvet i förnuftsinstinkten har sin potentiela form och både för sin uppkomst och sin fortgång förutsätter en oreflekterad sjelfutveckling. Denna oreflekterade sjelfutveckling har spontaneitetens form, och från denna frihetsform höjer sig det sedliga lifvet i sina formelt högre momenter genom de olika frihetsformerna till den högsta. Det bör dock icke lemnas oanmärkt, att inom det sedliga lifvet såsom förnuftigt icke något val mellan olika möjliga bestämningsgrunder kan ega rum. Det förnuftiga är det rätta, och det i förnuftig mening rätta är med nödvändighet bestämdt och kan icke vara på mer än ett sätt. Deremot kan den sedliga menniskan stå på olika frihetsgrader och det oaktadt vara sedlig, om hon blott uppnått den frihetsgrad, som fordras för möjligheten af ett val mellan sinnlighet och förnuft. Men för denna frihetsgrad kan seden icke stå för lågt. Den sedliga menniskans fria verksamhet åsyftar ock att komma till den harmoniska form, som vi kallat ett menskligt lefnadssätt.