Om den etiska seden

Deri ligger, såsom lätt inses, ett närmande till den oreflekterade sjelfutvecklingens omedelbarhet, och i detta närmande visar sig en öfverensstämmelse mellan den sedliga och den sinnliga fria verksamheten. I denna öfverensstämmelse med afseende på bådas mål röjer sig, att seden, som just är det harmoniska lefnadsättet såsom tillkommet och bibehållet genom fri verksamhet, icke kan vara en form, som är för lag för det sedliga lifvet. Men likasom sedligheten såsom en form af förnuftigt lif har en renare och fullkomligare harmoni än det sinnliga praktiska lifvet, såä är ock seden såsom förnuftig eller etisk sed ett mera rent och fullkomligt harmoniskt lefnadssätt än den sinnliga seden. Derför är äfven den etiska sedens förbindelse med det etiska tänkesättet och handlingssättet mera innerlig än den sinnliga sedens förbindelse med det tänkesätt och det handlingssätt, med hvilka hon är förenad. Men både inom förnuftets och sinnlighetens område måäste dock det harmoniska lefnadssätt, som är gifvet genom fri verksamhet och innebär ett närmande till den omedelbara eller sjelfvilliga verksamhetens form, erkännas hafva formen af sed.

Det torde vara klart, att vi för besvarande af de båda frågorna om sedens identitet med opus morale och om sedens förhållande å ena sidan till dygden och pligten och å andra sidan till det högsta goda endast behöfva utdraga konseqvenserna af våra förberedande framställningar. Innan vi gá till uppvisande af dessa konseqvenser, anse vi oss lämpligen kunna anföra några satser hemtade ur anteckningar, som af förf. gjorts under Boströms etiska föreläsningar vårterminen 1854.

»Med opus morale eller det goda i formel bemärkelse få vi icke tänka effekten i sinneverlden, äfven om denna varit i opus åsyftad. Hvarje actio är tillräcklig att sjelf producera opus.»

»Om man tänker sig, att den handlande icke i sinneverlden kan åstadkomma hvad han åsyftar, så kan dock hans handling, om han fört henne fram så långt han kunnat, icke blifva utan verkan på honom sjelf.»

»Hvarje individuel handling måste frambringa ett opus, och hela den organiska enheten frambringar ett opus universale, hvaraf singularia utgöra momenter.»