Om den etiska seden

och opus morale såsom etiskt formalbegrepp. Af denna motsvarighet måste nemligen följa att det formelt fattade opus eller bonum morale blifver den harmoni i verksamheten, som har sin grund i den sedliga viljan såsom det högsta goda. Det goda är nemligen enligt Boström lif och harmoniskt lif, och deraf framgår den form, som vi kallat det harmoniska lefnadssättet, hvilket åter har karakteren af sed, då det har den grad af omedelbarhet eller sjelfvillighet, som utmärker seden.

Enligt vår föregående framställning utgör verksamhetens naturenlighet en gemensam bestämning hos vanan, den sinnliga seden och opus morale. Likaså är det för dem alla en gemensam bestämning, att de utgå från en instinkt och genom fri verksamhet fortgå till en i viss mån spontan och således med den instinktmässiga verksamheten i viss mån likartad verksamhet. Fortgångens möjlighet är för dem alla gifven genom den i instinkten ursprungliga samhörigheten mellan menniskans många innehållsbestämningar. Fortgången till fri verksamhet sker genom frigörelse från naturbestämdheten i några momenter och genom den frigjorda menniskans högre magt öfver sina bestämningar. Fortgången till vana och sed sker åter genom förhöjning af kontinuiteten och omedelbarheten eller sjelffallenheten i verksamheten, hvilken tydligen aldrig kan helt och hållet saknas. Med kontinuitetens eller harmoniens höjning följer en känsla af tillfredsställelse, en högre grad af magt och en tillväxt i magtområde. Kontinuiteten i verksamheten är ock både inom det sinnliga området och det förnuftiga ett vilkor för all bildbarhet. Hon medför ock en sammanslutning af en mångfald af innehållsmomenter och särskildt af de lägre och högre momenter, genom hvilkas samhörighet menniskan är ett organiskt väsende. Både vanan, den sinnliga seden och det lefnadssätt, som framträder i opus morale äro, jemte det de tillhöra hvarje menniska för sig, äfven gemensamma för flere.

Den sinnliga seden höjer sig öfver vanan i formelt hänseende såsom en högre form af praktiskt lif, men äfven genom sin mera personliga karakter och dermed följande högre betydelse för menniskans personliga lif. Ännu mera höjer sig det sedliga lefnadssättet öfver båda dessa former genom sin i reel mening personliga karakter eller sin förnuftighet. Skilnaden röjer