Om den etiska seden

sig deri, att, då det finnes säväl goda som dåliga både vanor och sinnliga seder, det sedliga lefnadssättet alltid är rätt och godt. Men i likhet med de båda andra är hon ett konstant verksamhetssätt och i likhet med den sinnliga seden ett konstant menskligt verksamhetssätt. På grund af denna öfverensstämmelse måste det sedliga verksamhetssättet vara en sed, fastän högre än den sinnliga seden.

Hufvudbestämningen hos såväl vanan som seden, vare sig den sinnliga eller förnuftiga, är den från instinkten utgångna och till frihet höjda verksamhetens naturenlighet. Vi hafva i vår redogörelse för opus morale sökt uppvisa denna naturenlighet såsom gifven genom det i opus morale liggande lefnadssättets ändamålenlighet och dermed följande kontinuitet eller harmoni samt omedelbarhet eller sjelfvillighet.

Med naturenligheten i lefnadssättet sammanhänger på det närmaste den oreflekterade sjelfutveckling, som vi framhållit hos menniskans förnuftiga lif. I sjelfva verket är denna sjelfutveckling den förnuftiga naturens omedelbara verksamhet hos menniskan. Såsom sådan är hon naturenlig. Men hon är i sin rena omedelbarhet väsentligen instinktmässig. Det är den instinktmässiga verksamheten, från hvilken den fria sedliga verksamheten utgår, och till hvilken hon i sitt genom frihet till högre aktualitet i några lifsmomenter höjda sedliga lif åter närmar sig, dà hon formar sitt lefnadssätt till etisk sed. Hennes sedliga lif får då formen af en genom fri verksamhet gifven ändamålsenlighet och harmoni med den relativa omedelbarhet eller sjelfvillighet, som tillhör all sed. Denna sed är det goda i formel bemärkelse, och något annat moraliskt godt i formel bemärkelse kan icke finnas, utom den sedliga viljan sjelf, som är det högsta goda eller hela den organiska enheten.

Den sedliga viljan är såsom förnuftig i sträng mening organisk, och derför hafva äfven hennes viljeyttringar en strängt organisk karakter. Viljan är såsom den organiska enheten närvarande och verksam i hvarje sin viljeyttring. Derför är ock hvarje viljeyttring såsom en yttring af den sedliga viljan till sin formela bestämdhet organiserad. Den motsättning mellan stridiga momenter, som tillhör det sinnliga lifvet, har till följd, att den konformation af verksamheten, som fordras för tillkomsten af vana